Kokar soppa på en spik

Att jag älskar att ha mina nära och kära här, kan inte ha undgått någon. Imorgon är det dags igen och jag längtar verkligen. Men samtidigt ärdet altid så dubbelt, för saknaden av de som inte kommer/ finns bland oss blir så mycket större och jag kan på inget sätt påverka det. Jag jobbar varje dag med att acceptera situationen, men nä jag misslyckas och saknaden är enorm. Det är ett hål i hjätrat som jag måste leva med, förhålla mig till och en dag hoppas jag att det läks, även om jag inte förstår hur det ska gå till. Just nu puttar det på spisen, de som kommer ska få nått varmt i magen och nått gott till kaffet, och jag lovar att det kommer finnas Cola till de som föredrar det...