Skrattretande

Så sitter jag åter med en hand i bandage, men denna gång är vä handled bruten, läkaren kunde inte avgöra hur det är med båtbenet, jag var för smärtpåverkad, så det ska man titta på om 10 dagar. Hur som helst är jag gipsad från fingrarna till armbågen och ska så vara i minst 4 veckor. Är även båtbenet av blir det minst tre månader...

Vad jag gjort? Hämtat Trollungen på dagis och halkat omkull på dagisgården, sandat hade de säkert gjort men det märktes inte...

När jag ringde mams så funderade hon på om jag skulle ställa in kalaset, fast det var först efter att hon skrattat färdigt. Jag kan inte annat än stämma in i skrattandet, för vad ska man göra? Det blir ju inte bättre av att gråta... Men kalaset ställer jag inte in...

På bättringssvägen

Så var det måndag igen, och denna gång känns det lite jobbigt, jag har som vanligt drabbats av en släng av åldersnoja, och nu är det snart dags att ta ett sånt där steg igen, när man ska vänja sig att det inte börjar på 3 utan 4... Men en kompis påpekade att jag denna gång fixar det bättre än när jag skulle fylla 30, och jag är nog inne på samma sak, men det är jobbigt att fylla de år som slutar på 0. Annars älskar jag att ha kalas, tycker om när huset är fullt med folk och att ha anledning att bjuda nära och kära på något gott, och denna gång väger det nästan jämnt så vem vet om tio år kanske jag rent av ser fram emot att fylla år...

När det gäller hur jag mår, förutom min släng av "noja" så är det bra mycket bättre, men provtagningen får vänta, det lyser en röd lampa när jag startar bilen och det tutar och har sig så jag vågar inte köra en meter. På reumatologen har de att göra, för telefonkön är full och jag uppmanas att försöka igen senare...

Skov

Denna vecka har jag tillbringat i sängen eller i soffan, jag har sovit i stort sett hela tiden, jag har inte orkat läsa eller gå ut med Hunden, trodde först att det handlade om influensan, men nu lutar jag åt att det är ett skov. Jag har ont från hårrötterna till tånaglarna, och så var det när jag väntade Trollungen, det började som influensan men visade sig vara mitt första riktiga skov. Nu har jag lika ont som då, och jag har varken feber eller hosta så på måndag blir det ett samtal till Reumatologen och provtagning på vårdcentralen. Det kan ju verka knepigt, men jag är glad över denna utveckling, det är lättare att leva med den värk man är van vid än att ligga nerbäddad i feber och hosta, dessutom smittar jag ju inte och det är bra för nästa lördag smäller det, om än några dagar för tidigt...

AF och Facket

När man är arbetslös är man hänvisad till AF (Arbetsförmedlingen), Facket och A-kassa, och om dessa man ju hör en massa, och då inte så smickrande kommentarer. Men jag har i alla fall en kanontrevlig handläggare på AF. Hon ringde igår för att berätta att hon fört över mig från Örebro, jag anmälde mig där, då första dagen som arbetslös, var en dag vi var i vagnen. I måndags ringde en karl från Örebro och kollade om jag fått kontakt med min AF och det tycker jag var trevligt, och jag kan bara säga att jag både i Örebro och här hemma i Forshaga haft förmånen att träffa trevliga människor, i alla fall denna gång och än så länge.

A-kassan, där kan jag däremot inte säga att jag haft tur, för där var det så jag kände mig skyldig, och att det var mitt fel att människan fick svara på frågor som handlar om stämpling mm. Jag har dålig erfarenhet av just de som jobbar på A-kassan, och man kan ju undra om de är anställda för att hjälpa och serva medlemmarna eller om medlemmarna bara finns så att de får ut sin lön.

Det var inte bara AF som hörde av sig igår utan även en kvinna från Facket, hon har hand om försäkringsfrågor och jag har redan fått ut en liten utbetalning, pga att jag under de senaste två åren haft sjukgymnastik, och jag ska få ut mer pga att jag varit sjukskriven i över 1,5år. Inom parentes kan jag nämna att hon på försäkringsbolaget var rätt kvinna på den platsen, ett trevligt bemötande och smidig att ha att göra med. Nu tillbaka till hon på Facket; Hon ringde för att höra hur det gått med försäkringsbolag och A-kassa, och jag sa att med ett trevligt samtal och ett otrevligt så var jag ganska så nöjd...

Men det slutade inte med detta, nä jag blev inbjuden på fika om jag har vägen förbi fackexp. och det är inte dåligt. Att vi pratade om allt möjligt i över en timme kan ju ha spelat in, liksom att vi har samma sjukdom (Endometreoser) och samma erfarenhet av behandlingen av dessa, liksom att vi älskar hundar, är småbarnsföräldrar mm mm. Det var som att prata med nån man känt länge och jag ska nog göra mig ett ärende förbi expen och ta den där fikan. Men det får vänta tills jag gjort mina första 6 veckor med GI, och tills jag fått resten av pengarna från försäkringsbolaget.

Vad vill jag då ha sagt med detta? Jo att det finns änglar som jobbar med saker de är bra på och som får en att må lite bättre och se ljusare på tillvaron, och jag hoppas att det är dessa människor orkar fortsätta som nu och inte smittas av de som är otrevliga och inte verkar veta varför de gör det jobb de gör...

Bättre sent...

Så har jag startat min kamp mot övervikten, igen... Men skam den som ger sig och jag har allt att vinna och inget annat än en massa cm runt magen att förlora. Startade redan igår och än så länge går det bra, maten är god, promenaderna med Hunden trevliga, men om det gett något på vågen vet jag inte. För när jag skulle ställa mig på denna hatade pryl så funkade den inte, först fick Maken en skopa, trodde han glömt att byta batteriet, men nä, vågen är sönder. Snäll Make har jag, så igår skulle han köpa en ny våg, det föll på att han glömt kortet, men jag satte igång i alla fall, och jag har använt måttbandet så om nån vecka hoppas jag att jag kan skriva minus en och annan cm. Maken har lovat att ha en våg med sig hem idag så jag kommer att väga in om än lite senare än jag tänkt...

Nya vanor

Att det tar ett tag att byta en vana mot en annan har man ju hört, och att byta vanor är inte enkelt. Så det gäller att man är motiverad när man ska förändra saker som kost och motion, det vet väl de flesta. Dröm om min förvåning när jag för någon vecka sedan insåg att Hunden fått mig till nya vanor utan att jag tänkt på det. Visst insåg jag redan innan vi fick hem vår vovve att det skulle betyda att jag skulle ut varje dag för att rasta och leka med henne. Men jag insåg inte att det skulle skapa ett behov hos mig, men så är fallet.

Min hand har som jag nämnt varit ond och fått det till följd att Hunden inte varit hemma de tre dagar som Maken jobbat och idag insåg jag plötsligt att jag inte mår bra när jag inte får mina rundor, de som jag trodde var Hundens, det räcker inte med den lite längre vägen till Dagis när jag hämtar Trollungen, jag behöver mer. Som tur är skiner solen och det ska bli härligt att ta på sig kläderna och gå ut och gå, men jag saknar min vovve, det är ju som alla vet roligare att gå om man är två...

Matvanorna ska jag ta tag i på måndag, då räknar jag med att handen är så pass mycket bättre att jag kan laga mat, idag får det bli rester som inte kräver att jag skär och fixar en massa. Men på måndag då börjar mitt sunda liv igen...

Bara jag och Katten

Det är nog varje småbarns förälders dröm, att få en dag för sig själv, en dag då man kan ligga i soffan, läsa den där boken som bara blivit liggande, slötitta på TV, och inte behöva fixa och göra en massa. Ska ha en sån dag idag, Maken tog med Hunden till jobbet och Trollungen är på dagis, men det finns ett stort MEN, det beror inte på att jag ska få en sån där dag man drömmer om, nej det handlar om en nysprutad handled.

Julafton kunde ha slutat innan den började på för min del, jag halkade och slog i ryggen och handleden, och jag trodde inte jag skulle kunna ta mig upp och att det skulle bli på USÖ jag skulle tillbringa dagen och ev natten. Nu slapp jag det, jag tog lite piller och kopplade på envisheten, men jag har haft grymt ont i framför allt handleden sedan dess. Så för någon vecka sedan kollades den upp via röntgen, men det är inget benbrott, vilket känns som en vinst. Jag var igår på reumatologen och fick en kortisoninjektion, så nu väntar vi och håller tummen för att jag till helgen ska känna en förbättring. Varför jag är ensam hemma? Ja sprutan har gjort något, just nu hat jag ondare än jag haft på mycket länge, jag kan inte använda handen till något, vilket gör att jag av erfarenhet vet att jag antingen är smärtfri om högst en vecka, eller så har vi ett stort problem...

Nu ska jag lägga mig i soffan, dricka te och mysa med Katten.

Hon är tillbaka

Igår var en glädjens dag, det var för kallt för att vara ute och jag hade för ont för att tycka att livet är kul, men det vägdes upp av våran katt. Enda sedan vi kom hem med hunden har katten varit något reserverad och inte gärna suttit i knä eller sovit i sängen. Men igår vaknade jag av att jag hade henne i sängen och när jag låg i soffan och tyckte synd om mig själv så kom katten och la sig hos mig, inte en gång utan tre, sånt värmer en mattes hjärta. Kvällen avslutades med att jag och Trollungen la oss för att sova på storsängen och det tog inte lång stund så var vi tre i sängen, i mitt ena knäveck låg katten och spann. Hunden var inte lika glad över detta som jag, men hon får vänja sig...

Snöfall

Så har det nya året startat och jag kan bara konstatera att det är ungefär som vanligt. Just nu är vi i Ånnaboda och njuter av att vara lediga. Igår hade vi en underbar vinterdag, det var lite väl kallt, under -10, men solen strålade från en vinterblå himmel och Trollungen var ute från morgon till kväll, fick tvinga in henne för att fylla på med "bränsle". Det finns snö i pulkabacken, men dit kom ungarna inte, de hade fullt upp med att bara leka.

Själv var jag till AF, det är skillnad på en stor stads AF mot den som finns i Forshaga, vet inte vilket som är bäst, men effektivast är AF i Örebro. Det var gruppinskrivningar på löpande band och besöket var över på ca 20 min, men så måste jag ju göra om det hemma den 7:e.

Idag snöar det och det gör att det inte är så kallt, men det blåser och jag måste erkänna att jag föredrar vädret vi hade igår. OK vi behöver snö så att vi kan göra snögubbar, kasta snöboll, åka skidor mm, men det kan väl snöa när jag sover, eller när jag inte är här...