Vart tog veckan vägen?

Förra helgen var vi till A-sund, eller mer rätt till "där vägen svänger" och såg på Rally. Det var en upprepning, gör vi om det nästa år blir det en vana och sen en tradition, jag och Maken kommer säkert att hänga i så det blir en tradition, frågan är väl om Trollungen gör det. Förvisso gillar hon skarp att följa med, men jag tror att det är yngsta barnet och hennes saker, filmer mm som drar. Det blir ju inte sämre av att det vimlar av andra ungar i Trollungens ålder, att vi har matsäck, att man grillar korv och ser en massa häftiga bilar som sprutar grus om man har tur. Men hur äldre Trollungen blir hur svårare blir det väl att få med henne på sånt vi vill.

När vi ändå träffade Blomsterhandlaren så beställde jag i förväg två buketter med Gladiolus, det är några av de vackraste blommor jag vet och den ena buketten var till mig, den andra satte vi på min mormors grav. Så länge jag haft körkort har jag en gång varje höst satt Gladiolus på graven, och om jag inte minns fel så älskade även min mormor dessa ståtliga blommor.

När vi ändå var i Närke våldgästade vi några för att sälja underkläder och jultidningar. Vinsten från kläderna ska ta Röda huset, förskoleklassem-6:a där Trollungen går på skolresa till våren. Jultidningarna säljer vi bara för att jag har köpt "Bland tomtar och troll" till Trollungen varje år sen hon föddes och förra året kom ingen och sålde ur just det förlagets tidning, så det slutade med att en kompis till oss skickade in en beställning och hennes son fick två biobiljetter om jag mins rätt. Så när Jultidningsförlagen skickade ut sina tidningar bestämde jag och Maken att vi lika gärna kunde köpa boken "av" Trollungen och så får hon gå på bio.

Den här veckan har gått fort, även om både Trollungen och jag haft feber, Trollungen var hemma i onsdags men efter en Ipren var hon frisk och hur pigg som helst, själv har jag fortfarande feber, men inga andra symtom, och Ipren hjälper inte, jag är så trött, så trött.

Vi har fått minst en inneboende, det låter som det springer nån på taket i vardagsrummet, och jag har mer eller mindre panik, men Maken har tagit tag i problemet så nästa vecka kommer Anticimex och löser det hela. Jag var först övertygad om att det var en mus, men nu vet jag inte, det låter så himla konstigt. Men jag tänker inte ta ner taket och titta efter. Hunden bryr sig inte och av Katten har jag inte sett ett spår idag. Nu hörde jag ljudet redan igår, så Katten har i alla fall inte släpat in nått i natt, men är det en mus är hon starkt misstänkt.

Vardagslyx

Idag har jag insett att om man gör dubbel sats av "Mams äppeldrick" och inte en 1/2, så går det åt väldigt många fler flaskor. Så jag har varit till IKEA och fördubblat mitt antal glasflaskor och jag har just nu 9,5 flaskor med färdig äppeldricka. Det är en vardagslyx att kunna dricka sin egengjorda äppeldricka, även om Trollungen anser att det är Morbror T:s äppeldricka, och jag säger "mams" om den samma, kärt barn har många namn. God är den och idag kommer en kompis för att provsmaka denna dryck. Det är också vardagslyx att få besök och kunna bjuda på nått gott, har för säkerhetsskull köpt några kakor och skorpor.


Vardagslyx är även att köpa en bok, så idag när jag ändå var igång och spenderade pengar så införskaffades "Änglamakerskan" av Camilla Läckberg. På IKEA köpte jag en himla många ljus det är ju höst och då går det år en massa värmeljus. Har även gjort ett fat med en massa fina höstlöv som Trollungen plockat hem nu när hon gått hem själv, där jag ställt ett nyinköpt ljus i grönt glas i mitten.


Det är inte slut på vardagslyxen denna dag, för när jag var på väg in till MAXI ringde jag Maken och det slutade med att han och en jobbarkompis till honom och jag tog en kaffe. De var nämligen på väg till Bergvik för att köpa en present till en annan jobbarkompis. Det är verkligen vad jag kallar vardagslyx, alla dessa små guldkorn som får en torsdag att glittra och idag har jag fått en massa av det. Att jag dessutom mår så himla bra just på en torsdag är lyx, men så tog jag varken sprutan eller cellgifterna igår, då operationssåren inte riktigt läkt ihop ännu.

Äpplen

Bilden hittade jag här.
Det finns några måsten i mitt liv, även om jag jobbar på att inte har några, så kommer äppeldricka och äppelpaj nog alltid höra hösten till och julskinka utan senap och hemkokt äppelmos det går inte ens att tänka sig.

Idag har jag gjort två tredjedelar, började med en äppelpaj som blev grymt god och nu står det två hinkar med totalt 12 liter vatten och lika många liter äpplen i, på diskbänken, det ska bli "Mams Äppeldricka" och är klar om tre dygn. Lär ev bli tvungen att besöka IKEA och köpa några flaskor, men det gör jag så gärna, eller så får vi frysa lite av drycken, helt klar är att om jag "gömmer" den i frysen så får jag ha den kvar längre, då varken Maken eller Trollungen är så bra på att ha koll på innehållet i frysboxen.

Äppelmoset har jag inte riktigt löst ännu, dels saknar jag äpplen, dels vet jag inte om jag klarar det själv, ska be Maken leta rätt på instruktionsboken till hushållsmaskinen vi fick när han föräldrar sålde huset. Men jag har ev en lösning, och det är hoppet om att Morbror T har mycket äpplen och Mams har sin hushållsapparat hemma på lördag eftermiddag och då är grymt sugen på att koka äppelmos med mig och Trollungen.

Magont

Det är gott att vara hemma, men vila blir det inte mycket till när hela familjen är hemma och vaken. Så länge jag inget gör och inget äter går det rätt bra. Dricka funkar nu rätt okej, så det går åt rätt håll. Men ack så trött jag är på smärta, morrande hundar, en sur dotter och en stressad Make. Vet att det inte är deras fel att jag inte funkar och att inget blir som jag tänkt mig, speciellt som jag inte sagt något, men idag hade det inget gjort om de varit tankeläsare, lekt hemma hos nån kompis eller bara legat still och hållit tyst. Katten och jag sov gott i soffan en stund, men så kom Maken och hunden hem efter en runda och då rivstartade katten, över min ömma mage, så nu ligger även hon på minus. Fast egentligen handlar allt detta om min egen frustration över att ha ont, inte kunna äta som jag borde och inte ha tillgång till den smärtlindring jag hade på sjukhuset. Men nu ska jag försöka se framåt och hålla tummar och tår att jag i kväll kan äta nått litet utan att det känns som om magen ska sprängas...

Hemma igen

Efter några dagar på CSK är det skönt att vara hemma, utan gallblåsa, med några fler operationsår men ack så skönt att vara just hemma. Katten, gillar inte datorn i mitt knä, hunden är hos Farfar, mot sin vilja, hon ville stanna här hos mig, men jag kan inte rasta henne på nån vecka. Nu ska jag göra det jag börjar bli riktigt bra på; Göra ingenting på så lång tid som möjligt...

Ett år

Det känns inte som om det redan gått ett år sedan jag låg på operationsbordet i Torsby och att jag innan det levde på soppor i 6 veckor, men så är fallet och visst har det hänt saker. Jag är så tacksam att jag fick denna chans och att det gått så smärtfritt som det trots allt gjort efteråt.

Huvudet har inte hunnit med men det är kanske inte så konstigt då jag tappat drygt 40kg, som jag räknar om i smörpaket á 500g för att få en bild av vad det är. Den bilden går inte riktigt in i huvudet på mig, så jag är tacksam att jag har nära och kära som säger till när kläderna är för stora. Jag har idag ett BMI på 23,8 och det är helt normalt och vi får väl se vad läkaren säger när han ringer under dagen för ett års kontrollen.

Det finns två saker jag inte fixar efter operationen och det är ris, om man bortser från riskakor och rödvin, men det är inga stora bekymmer, det går utmärkt att leva utan båda sakerna och vem vet om ett år kanske jag fixar det med och gör jag det inte så lär jag överleva. Jag har även märkt av att jag är något känslig för starkt kryddad mat, men då det är jag som står för matlagningen här hemma så är det inget som helst bekymmer, och Maken klagar inte utan äter som vanligt.

Har på senare tid haft problem med gallan och det mest troliga är att det hänger samman med viktminskningen, inte med själva operationen, utan just att jag rasat i vikt så pass snabbt. Men den har Husläkaren, inte koll på, men under uppsikt, så förhoppningsvis rättar det till sig på sikt.

Tänk att jag idag kan sitta i byxor i storlek 38 och en tröja i M, det trodde jag inte när jag låg där i Torsby och väntade på min tur för ett år sedan, men så är fallet och om man bortser från att jag just nu har feber och är allmänt krasslig är jag så stolt, lycklig och nöjd att det inte går att beskriva med ord.

Köttfärs

Det är svårt att komma ihåg hur bra man har det, hur livet rulla på och att det mesta är rätt okej. Det är enklare att komma på allt det där man saknar, som pengar, saker, bättre bil, nån som gjorde allt det där man vill men inte kan eller hinner, att det regnar, listan är oändlig. Men jag tror att det gäller att börja fokusera på det som är gott och det försöker jag göra, vill inte påstå att jag lyckas jämt. Min husläkare sa i fredags att jag var unik, sånt kan vara lite skrämmande, att vara unik, men denna gången var det en komplimang som jag är stolt över. Han sa nämligen att jag är suverän som klarar av att trots att jag mår som jag gör alltid ha lätt för att le, alltid tid att öppna dörren åt nån annan och förmågan att se det ljusa i tillvaron, det värmde. Men det bevisar att han inte läser min blogg, inte är vän med mig på FB, inte ser min på torsdagarna, men samtidigt så är det ju just så jag vill att de flesta ska se mig, som Tina, mamma, maka, matte, kompis, släkting mm som tyvärr har psoriasis artrit, en nackskada och nu problem med gallan.

Gallan är förmodligen en följd av min snabba viktminskning, och kommer förmodligen att ge med sig, och gör den inte det kan man lätt plocka porten. För det är jag snart 1 år sedan jag gjorde min magoperation, och jag har nu minskat ca 80 smörpaket á 500g smör, det är jag stolt över och då får väl gallan göra lite ont då och då.

En av "våra" busar(Killarna) spelade poolspel i fotboll igår, och för att han skulle få bli med till Skoghall så ställde Maken upp och jag vet inte vem som är stoltast. Grabben gjorde Forshagas alla mål, Maken kände sig som far till killen och jag var tvungen att ringa flera gånger för att få veta hur det gick, precis som när Trollungen spelar. Att Killen var stolt det förstår jag, att hans mamma är det vet jag och att vi är det är en självklarhet, han är ju en av "våra" busar

Nu till rubriken, jag frågade Maken om vi hade köttfärs i frysen för nån dag sen och fick svaret att ja 7 paket minst fanns det, vilket förbryllade mig en smula, brukar ha koll och hade gissat på högst ett. Idag är jag sugen på pannbiff och har vänt upp och ner på frysboxen, det slutade med att jag ringde Maken, ganska upprörd, och han stod på sig vi hade köttfärs, men det var bara det att jag pratade om köttfärs och han pratade om köttfärs(läs köttfärssås) Gissa om jag var sur, hade ont av kylan och åkte till ICA och köpte köttfärs... (På onsdag får vi 20 kg nötkött, med en viss del köttfärs)

Änglar finns

Idag har vi varit med om att en människa med hjärtat på rätt ställe och som helt osjälviskt räckte ut en hjälpande hand till någon han inte känner men som verkligen behövde det. Det är en enorm känsla att få vara en del i detta, att dela glädjetårarna och känslan när ett problem lyfts från någons axlar. Det får mig att tro på människan och att det fortfarande finns de som inte bara tänker på sig själv och sitt eget bästa först utan som set att det är tillsammans vi kan göra världen till en bättre plats att leva på.