Är så glad över alla som det senaste året stöttat och orkat med mig, då jag först nu insett hur dåligt jag mått och hur det påverkat min omgivning. Alla ni som alltid finns här för mig och de mina, ni är värda mer än allt annat. Tack för att ni vill vara en del av mitt liv och att jag får finnas med i era.
Det är ingen värme på 17 idag, men med filt och tröja njuter jag av en Latte Macchiato, den fantastiska busken som blommar och doftar så underbart. Äntligen är livet åter så bra det nästan kan. Nu ska bara PsA, psoriasis artriten, komma i balans och skovet ge sig. Men det känns som ett mycket litet bekymmer om ens det.