Jag överlevde!

Idag har jag tagit ett enormt kliv, förvisso med div lugnande medel i kroppen, men jag har varit hos tandläkaren. Jag rymde inte, vilket har hänt, så Maken fungerade som dörrvakt, jag spydde inte ner tandläkaren i panik, har också hänt och nu känner jag mig himla stolt. Att tandläkaren "bara" tittade in i munnen utan att använda något verktyg och att hon "bara" tog en massa röntgenbilder, är ett fantastiskt framsteg för mig, jag fixade att gapa. Nu är det ju inte säkert att jag går dit nått mer på något år eller så, även om det finns en massa som måste göras.