Det är aldrig lätt att komma in i en verksamhet som bygger på människor som inte längre finns kvar i organisationen. Lite så är det på "jobbet", inte blir det lättare av att ingen vet hur länge nån ska vara kvar, och att vissa ständigt säger "det går aldrig". Jag som trodde att det var närkingar som sa så, och att värmlänningarna är mer kända för "det årner sig", men det var innan jag hämnade där jag hamnat. Men samtidigt är jag övertygad om att jobbet i sig verkligen är något som skulle passa mig, men frågan är om det är värt mödan att få något att fungera på mindre än två månader för att sedan kanske inte få vara kvar.
Denna vecka kunde ha startat bättre, för inte nog med att "jobbet" är som det är, i natt fick Trollungen sitt första astmaanfall på jag vet inte när. Det blev en sån där lång natt, när hon hostar, sover, hostar och sover, hostar och sen sover, men med så korta intervaller att vi andra två inte sover. Det gick så långt att jag trodde att vi skulle få åka in till sjukhuset, men det slapp vi, mest pga att vi är vana, att vi kan få i henne medicin när hon sover och att vi fick henne att ta näsdroppar efter mycket om och men. Så idag har Maken VAB:at och jag jobbat, det kändes väldigt konstigt att det bara var jag som skulle iväg, men samtidigt är det ett tecken på att jag är på väg upp ur sjukträsket där jag simmat länge nog nu...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar