Idag gick det inte längre, jag fick inse mig besegrad av sjukdomen, men bara tillfälligt, för jag tänker inte sätta mig ner och sitta. Men när jag inte kunde få upp micron på jobbet och göra en kopp te då insåg jag att nu måste jag lyssna på kroppen. Dumdristig har jag kanske varit då jag förra vecka jobbade tack vare att Trollungen hjälpte mig med hårborstning och påklädning och att det på förmiddagarna vari lugnt. När jag inte kunde göra en mugg te så fixade jag kaffe, men orkade knappt få upp muggen till munnen, den var för tung, då gav jag upp och packade jag ihop, och efter att varit runt till flera av avdelningarna och informerat om läget så tog jag bilen och "kröp" hem, jag orkade inte få i 3ans växel.
Nu har jag suttit här och suttit, jag kan inte plocka ner saker från hyllorna, det var tur att jag hade tepåsarna på bänken, fördelen med att inte alltid städa, mjölk fick jag vara utan, men trots värk och stela leder är det en underbar dag. Det droppar så underbart från taken, fåglarna sjunger, solen strålar och det känns i luften att vi går mot varmare tider. Min sjukgymnast brukar ta fram mig som ett bra exempel på någon som ser det ljusa i tillvaron, så även om jag mest gnällt här på bloggen så försöker jag allt att hitta små guldkorn och det gör jag också, kanske för att jag har en ventil här, där jag får skriva av mig. Tror det är otroligt viktigt att tillåta sig vara just gnällig, men att inte fastna i gnällandet, så nu ska jag fortsätta letandet av guldkorn, och vem vet jag kanske hittar nått att blogga om...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar